Sen blir det fittkryssning i Karibien

Fittland presenterar stolt en text av Martina Montelius, författare och teaterchef! (obs, svag triggervarning: våldtäkt omnämns)

För många år sedan befann jag mig på ett hotell någonstans i Sverige – jag minns faktiskt inte var. Men det var ett ovanligt hotell, inrymt i ett gammalt slott, med uppstoppade djur utplacerade här och där, mörka träpaneler och många mossgröna möbler. Jag var där tillsammans med några skådespelare. Vi reste runt i högstadieskolor och pratade om teater. Mitt rum på slottshotellet var stort och anakronistiskt, och i ett hörn stod en stor golvspegel. Jag hade tillbringat kvällen med en av skådespelarna, diskuterande panikångest över ganska många glas vin. Nu var jag ensam i det overkliga rummet, och plötsligt fick jag för mig att jag skulle konfrontera mig med åsynen av min fitta. Som på de där kurserna man kan gå, när man sitter i ring och tittar på sina fittor tillsammans. Jag kände att jag föredrog fittstudier i avskildhet.

Det var bisarrt att, ensam på en fluffig säng i en främmande stad, ta av mig byxor och trosor och försöka placera mig så att hela mitt underrede syntes i spegeln. Jag skrattade högt. Men jag var också nervös. Hur gammal kan jag ha varit? 26, 27 år kanske. Jag hade ännu inga barn. Bara ett nästan sexlöst särboförhållande med en man som aldrig hade kommenterat min fittas utseende. Tidigare älskare hade fällt varierade kommentarer. Vissa elaka, uppriktigt sagt. “Ska det verkligen se ut sådär?” En hade sagt till en annan man i en bar: “Du skulle se hennes fitta – man kan tro att hon är transvestit.” Och så pekade han på mig. Jag var 17 år då. Och fullständigt besatt av mannen som tyckte att min fitta var så konstig. Själv hade han kanske en ovanligt estetisk kuk. Jag tror det. Den var lång och rak, vill jag minnas. Inte lila eller något. Inga särskilda kännetecken. Kuken utan egenskaper. Jo, våldta kunde den. Är det en egenskap?
Jag blundade. Sedan öppnade jag ögonen. Och såg min egen fitta. Blundade. Tittade igen. Väntade på chocken. Sedan ringde jag glädjestrålande till min särbo. Det skulle jag inte ha gjort om jag inte druckit vin. Men jag blev så exalterad. “Min fitta ser inte särskilt konstig ut!”, skrek jag in i min primitiva yuppienalle. Han förhöll sig avvaktande. Verkade ana en anklagelse under mitt lycksaliga tonfall. Han var den av oss som aldrig ville knulla. Han tänkte väl att jag snart skulle börja tjata om det igen. Säga att han borde knulla med mig, som hade en icke särskilt konstig fitta. Men det var inte så jag menade. Jag var bara så upprymd över att min mångåriga skräck för att ha en grotesk fitta kommit på skam.

Jag är nog fortfarande rädd för att visa fittan för någon jag bryr mig om. Men om det vore socialt möjligt skulle jag gärna ha en bild på den på min ytterdörr, tillsammans med texten “Här bor kvinnan som bär denna fitta”. Jag är stolt över min fitta, så länge jag inte behöver dela den med någon jag desperat behöver. Smärtan efter de negativa omdömena sitter uppenbarligen kvar. Men med intellektet kan jag förstå att den där mannen jag var besatt av som ung troligen skulle ha förolämpat min fitta hur den än sett ut. Han njöt av att se mig lida. Han tyckte att det var roligt att ha så stor makt över mig. Det är den ohyggliga sanningen.

Nu är jag snart 40 år. Min fitta är snart en gammelfitta. Jag drömmer om att den ska få sin absoluta storhetstid på ålderns höst. En grånande fitta som spränger fram över de erotiska markerna som en savande furie. En fitta som har lidit och kämpat. En fitta dekorerad med erfarenhetens imaginära medaljer. Fittan, liksom resten av kroppen, för att inte tala om medvetandet, växer förhoppningsvis in i ett lyckligare äktenskap med sig själv i takt med stigande ålder. Det är åtminstone vad jag vill intala mig.
Jag vill inte begrava min fitta i modstulenhet och hopplöshet. Jag vill inte att en air av uppgivenhet ska vila över fittan där den hela tiden sitter, när jag går till affären, när jag skriver, när jag flamsar, när jag i förtvivlan gråter om natten i min stol vid fönstret mot parkeringsplatsen. Som barnafödare har fittan gått i pension. Nu vill jag ge den fittversionen av ett hus i Marbella, jag vill ge den fittkryssning i Karibien och fittsovmorgnar efter allt den har utstått under sitt långa liv.

Mest av allt vill jag att min fitta ska känna sig som en skönhetsdrottning. En diva. Utan skam. Och när jag är död vill jag begravas troslös, med fittan fladdrande i vinddraget när kistlocket smäller igen.

Annonser

3 thoughts on “Sen blir det fittkryssning i Karibien

  1. Härligt att läsa! Tänk om fler kvinnor kunde hitta den inställningen hos sig själva. För jag tror att den finns där hos alla. Någonstans. Det gäller ”bara” att hitta den och våga känna den!
    Men att vårt samhälle, våra föräldrar, media, rädda partners, idioter och inte minst den organiserade religionen har lagt skammens kalla och våta filt över kvinnans sexualitet i allmänhet och fittan i synnerhet. Jag har relativt ofta förmånen att få träffa kvinnor som ger mig privilegiet att få se deras fitta och det är lika fantastiskt varje gång! Och en viktig drivkraft för det jag gör (bl a min konst) är att bidra till fler kvinnor kan känna stolthet över sin fitta. Ni sitter på en skatt!

    Liked by 1 person

  2. Underbar text som vanligt av Martina. Tack för delningen!!

    Och tänk om alla med kukar oavsett kukform lät bli att förnedra fittor psykiskt och fysiskt. Ja då vore det lite lättare att hitta denna inställning. Jag anser att det är precis varje mans plikt att aktivt arbeta för att det målet ska uppnås i alla sammanhang och inte vara självgoda för att just de är fittvänliga. Mansplikt, för att de med kukar och fittdålig inställning lyssnar mer på andra med kukar. Heja heja, mycket jobb återstår..

    Helt underbar avslutning på texten för övrigt. Måste skriva det i Vita arkivet. Ha ha ha. Fast jag tror mina barn inser att det är ett troslöst mammalik som gäller, såsom i livet så ock i döden. Som det ena barnet upprört sa som liten, ”Mamma sitt inte och muffa ner stolen.” Men min egen kista kan jag väl få muffa ner?

    Gilla

Kommentera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s