Sen blir det fittkryssning i Karibien

Fittland presenterar stolt en text av Martina Montelius, författare och teaterchef! (obs, svag triggervarning: våldtäkt omnämns)

För många år sedan befann jag mig på ett hotell någonstans i Sverige – jag minns faktiskt inte var. Men det var ett ovanligt hotell, inrymt i ett gammalt slott, med uppstoppade djur utplacerade här och där, mörka träpaneler och många mossgröna möbler. Jag var där tillsammans med några skådespelare. Vi reste runt i högstadieskolor och pratade om teater. Mitt rum på slottshotellet var stort och anakronistiskt, och i ett hörn stod en stor golvspegel. Jag hade tillbringat kvällen med en av skådespelarna, diskuterande panikångest över ganska många glas vin. Nu var jag ensam i det overkliga rummet, och plötsligt fick jag för mig att jag skulle konfrontera mig med åsynen av min fitta. Som på de där kurserna man kan gå, när man sitter i ring och tittar på sina fittor tillsammans. Jag kände att jag föredrog fittstudier i avskildhet.

Det var bisarrt att, ensam på en fluffig säng i en främmande stad, ta av mig byxor och trosor och försöka placera mig så att hela mitt underrede syntes i spegeln. Jag skrattade högt. Men jag var också nervös. Hur gammal kan jag ha varit? 26, 27 år kanske. Jag hade ännu inga barn. Bara ett nästan sexlöst särboförhållande med en man som aldrig hade kommenterat min fittas utseende. Tidigare älskare hade fällt varierade kommentarer. Vissa elaka, uppriktigt sagt. “Ska det verkligen se ut sådär?” En hade sagt till en annan man i en bar: “Du skulle se hennes fitta – man kan tro att hon är transvestit.” Och så pekade han på mig. Jag var 17 år då. Och fullständigt besatt av mannen som tyckte att min fitta var så konstig. Själv hade han kanske en ovanligt estetisk kuk. Jag tror det. Den var lång och rak, vill jag minnas. Inte lila eller något. Inga särskilda kännetecken. Kuken utan egenskaper. Jo, våldta kunde den. Är det en egenskap?
Jag blundade. Sedan öppnade jag ögonen. Och såg min egen fitta. Blundade. Tittade igen. Väntade på chocken. Sedan ringde jag glädjestrålande till min särbo. Det skulle jag inte ha gjort om jag inte druckit vin. Men jag blev så exalterad. “Min fitta ser inte särskilt konstig ut!”, skrek jag in i min primitiva yuppienalle. Han förhöll sig avvaktande. Verkade ana en anklagelse under mitt lycksaliga tonfall. Han var den av oss som aldrig ville knulla. Han tänkte väl att jag snart skulle börja tjata om det igen. Säga att han borde knulla med mig, som hade en icke särskilt konstig fitta. Men det var inte så jag menade. Jag var bara så upprymd över att min mångåriga skräck för att ha en grotesk fitta kommit på skam.

Jag är nog fortfarande rädd för att visa fittan för någon jag bryr mig om. Men om det vore socialt möjligt skulle jag gärna ha en bild på den på min ytterdörr, tillsammans med texten “Här bor kvinnan som bär denna fitta”. Jag är stolt över min fitta, så länge jag inte behöver dela den med någon jag desperat behöver. Smärtan efter de negativa omdömena sitter uppenbarligen kvar. Men med intellektet kan jag förstå att den där mannen jag var besatt av som ung troligen skulle ha förolämpat min fitta hur den än sett ut. Han njöt av att se mig lida. Han tyckte att det var roligt att ha så stor makt över mig. Det är den ohyggliga sanningen.

Nu är jag snart 40 år. Min fitta är snart en gammelfitta. Jag drömmer om att den ska få sin absoluta storhetstid på ålderns höst. En grånande fitta som spränger fram över de erotiska markerna som en savande furie. En fitta som har lidit och kämpat. En fitta dekorerad med erfarenhetens imaginära medaljer. Fittan, liksom resten av kroppen, för att inte tala om medvetandet, växer förhoppningsvis in i ett lyckligare äktenskap med sig själv i takt med stigande ålder. Det är åtminstone vad jag vill intala mig.
Jag vill inte begrava min fitta i modstulenhet och hopplöshet. Jag vill inte att en air av uppgivenhet ska vila över fittan där den hela tiden sitter, när jag går till affären, när jag skriver, när jag flamsar, när jag i förtvivlan gråter om natten i min stol vid fönstret mot parkeringsplatsen. Som barnafödare har fittan gått i pension. Nu vill jag ge den fittversionen av ett hus i Marbella, jag vill ge den fittkryssning i Karibien och fittsovmorgnar efter allt den har utstått under sitt långa liv.

Mest av allt vill jag att min fitta ska känna sig som en skönhetsdrottning. En diva. Utan skam. Och när jag är död vill jag begravas troslös, med fittan fladdrande i vinddraget när kistlocket smäller igen.

Annonser

My Yoni – I love you!

My Yoni – I love you!
Så mycket smärta
Så mycket skräck
– var kommer allt ifrån?
Trygga, varma händer rör sig
fjäderlätt över min mage
Jag andas, fyller hela kroppen med qi
Den slappnar av
Ingen fara
Allt är lugnt

Njutning, värme
Snälla – sluta inte –
Sluta aldrig
Lämna mig inte
Snälla…

Jag skakar, först lite grann
vet inte vart det börjar
Skakningarna går som vågor
genom kroppen
Jag andas
Tårarna kommer
Andas
Hackar tänder

Mjuka, försiktiga händer
löser upp blockeringar
väcker skräck och rädsla
Så tryggt att jag vågar känna
Vet inte varför, bryr mig inte varför
Känns läkande
Och så läskigt
Hjälp – vad har hänt – varför?

Händer som inte kräver
händer som bara ger trygghet
händer i närvaro
människa som är kärlek

Tårarna rinner
bildar små sjöar i öronen
Jag snörvlar och snorar
Snälla lämna mig inte!
Snälla STANNA!
ALLTID
Så liten, så sårbar
Så levande

Mmm… skönt…
Vad händer?
Huden längtar beröringen,
njuter närvaron och kärleken
Någonting läker
Tryggt, så tryggt

Två händer läggs varsamt på min Yoni
bara varmt och stilla
Helt kravlöst
Omsluten av kärlek
Stillhet

En hand på Yoni
En på mitt hjärta
Varmt och tryggt i hela kroppen
Tårar som rinner stilla
av tacksamhet och lycka
Skakningar som avtar
Tänder slutar hacka
Kvar är bara stillhet och kärlek
Och oändlig tacksamhet
Jag älskar min Yoni
Alltid

(av Ingrid Frideborgsdotter som är akupressör, sexsibilitycoach och qigonglärare på Viva Vagina!. Orginalpostat här.)

Att ge namn åt sin mus

Följande dikt är en parafras på Britt G. Hallqvists översättning av T. S. Eliots Om katters namn. Den kom till när jag egentligen skulle skriva nånting helt annat: jag hade i uppdrag att bidra med en text om fittan, till en kommande fitt-antologi. Men min hjärna ville mycket hellre rimma.

Att ge namn åt sin mus, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
En grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En vill minst ha TRE!

Bok av Ingrid SjöstrandFörst har vi det namnet som används därhemma,
det enkla, rejäla som Sköte och Snippa
och Mussla och Mutta och Mumma och Emma
(men helst inte Framstjärt, för det vill vi slippa).

Och om en vill undvika banaliteter,
så kan en väl flottare namn hitta på
som Freja och Indra, Venus, Demeter
– förnämliga namn, men rejäla ändå.

Men sen ska en hitta nåt säreget åt’en,
ett ovanligt slidnamn med glitter och fluff,
så att en kan känna sig stolt och belåten
och klappa på sudden och killa sin muff.

Såna namn som är utsökta, extravaganta!
Som Nekhebet, Isis och Myz och Mylitta
och Mut, Kunapipi och Jugumishanta.
Det är namn som blott bärs av en endaste fitta.

Till sist ska ni veta att Murra och Missa
har något som inte kan twittras tyvärr,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som springan om natten i hemlighet bär.

Så om vi ser någon som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet vi medsamma på vad hen funderar.

Hen grundar och blundar – begrundar sitt namn,
sitt nattliga, muttliga, evigt ofattliga,
allra vaginaste, finaste namn.
 

(Orginalposten här)