Fittland presenterar stolt en text av Martina Montelius, författare och teaterchef! (obs, svag triggervarning: våldtäkt omnämns)

För många år sedan befann jag mig på ett hotell någonstans i Sverige – jag minns faktiskt inte var. Men det var ett ovanligt hotell, inrymt i ett gammalt slott, med uppstoppade djur utplacerade här och där, mörka träpaneler och många mossgröna möbler. Jag var där tillsammans med några skådespelare. Vi reste runt i högstadieskolor och pratade om teater. Mitt rum på slottshotellet var stort och anakronistiskt, och i ett hörn stod en stor golvspegel. Jag hade tillbringat kvällen med en av skådespelarna, diskuterande panikångest över ganska många glas vin. Nu var jag ensam i det overkliga rummet, och plötsligt fick jag för mig att jag skulle konfrontera mig med åsynen av min fitta. Som på de där kurserna man kan gå, när man sitter i ring och tittar på sina fittor tillsammans. Jag kände att jag föredrog fittstudier i avskildhet.

Det var bisarrt att, ensam på en fluffig säng i en främmande stad, ta av mig byxor och trosor och försöka placera mig så att hela mitt underrede syntes i spegeln. Jag skrattade högt. Men jag var också nervös. Hur gammal kan jag ha varit? 26, 27 år kanske. Jag hade ännu inga barn. Bara ett nästan sexlöst särboförhållande med en man som aldrig hade kommenterat min fittas utseende. Tidigare älskare hade fällt varierade kommentarer. Vissa elaka, uppriktigt sagt. “Ska det verkligen se ut sådär?” En hade sagt till en annan man i en bar: “Du skulle se hennes fitta – man kan tro att hon är transvestit.” Och så pekade han på mig. Jag var 17 år då. Och fullständigt besatt av mannen som tyckte att min fitta var så konstig. Själv hade han kanske en ovanligt estetisk kuk. Jag tror det. Den var lång och rak, vill jag minnas. Inte lila eller något. Inga särskilda kännetecken. Kuken utan egenskaper. Jo, våldta kunde den. Är det en egenskap?
Jag blundade. Sedan öppnade jag ögonen. Och såg min egen fitta. Blundade. Tittade igen. Väntade på chocken. Sedan ringde jag glädjestrålande till min särbo. Det skulle jag inte ha gjort om jag inte druckit vin. Men jag blev så exalterad. “Min fitta ser inte särskilt konstig ut!”, skrek jag in i min primitiva yuppienalle. Han förhöll sig avvaktande. Verkade ana en anklagelse under mitt lycksaliga tonfall. Han var den av oss som aldrig ville knulla. Han tänkte väl att jag snart skulle börja tjata om det igen. Säga att han borde knulla med mig, som hade en icke särskilt konstig fitta. Men det var inte så jag menade. Jag var bara så upprymd över att min mångåriga skräck för att ha en grotesk fitta kommit på skam.

Jag är nog fortfarande rädd för att visa fittan för någon jag bryr mig om. Men om det vore socialt möjligt skulle jag gärna ha en bild på den på min ytterdörr, tillsammans med texten “Här bor kvinnan som bär denna fitta”. Jag är stolt över min fitta, så länge jag inte behöver dela den med någon jag desperat behöver. Smärtan efter de negativa omdömena sitter uppenbarligen kvar. Men med intellektet kan jag förstå att den där mannen jag var besatt av som ung troligen skulle ha förolämpat min fitta hur den än sett ut. Han njöt av att se mig lida. Han tyckte att det var roligt att ha så stor makt över mig. Det är den ohyggliga sanningen.

Nu är jag snart 40 år. Min fitta är snart en gammelfitta. Jag drömmer om att den ska få sin absoluta storhetstid på ålderns höst. En grånande fitta som spränger fram över de erotiska markerna som en savande furie. En fitta som har lidit och kämpat. En fitta dekorerad med erfarenhetens imaginära medaljer. Fittan, liksom resten av kroppen, för att inte tala om medvetandet, växer förhoppningsvis in i ett lyckligare äktenskap med sig själv i takt med stigande ålder. Det är åtminstone vad jag vill intala mig.
Jag vill inte begrava min fitta i modstulenhet och hopplöshet. Jag vill inte att en air av uppgivenhet ska vila över fittan där den hela tiden sitter, när jag går till affären, när jag skriver, när jag flamsar, när jag i förtvivlan gråter om natten i min stol vid fönstret mot parkeringsplatsen. Som barnafödare har fittan gått i pension. Nu vill jag ge den fittversionen av ett hus i Marbella, jag vill ge den fittkryssning i Karibien och fittsovmorgnar efter allt den har utstått under sitt långa liv.

Mest av allt vill jag att min fitta ska känna sig som en skönhetsdrottning. En diva. Utan skam. Och när jag är död vill jag begravas troslös, med fittan fladdrande i vinddraget när kistlocket smäller igen.