Följande dikt är en parafras på Britt G. Hallqvists översättning av T. S. Eliots Om katters namn. Den kom till när jag egentligen skulle skriva nånting helt annat: jag hade i uppdrag att bidra med en text om fittan, till en kommande fitt-antologi. Men min hjärna ville mycket hellre rimma.
Att ge namn åt sin mus, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
En grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En vill minst ha TRE!
Först har vi det namnet som används därhemma,
det enkla, rejäla som Sköte och Snippa
och Mussla och Mutta och Mumma och Emma
(men helst inte Framstjärt, för det vill vi slippa).
Och om en vill undvika banaliteter,
så kan en väl flottare namn hitta på
som Freja och Indra, Venus, Demeter
– förnämliga namn, men rejäla ändå.
Men sen ska en hitta nåt säreget åt’en,
ett ovanligt slidnamn med glitter och fluff,
så att en kan känna sig stolt och belåten
och klappa på sudden och killa sin muff.
Såna namn som är utsökta, extravaganta!
Som Nekhebet, Isis och Myz och Mylitta
och Mut, Kunapipi och Jugumishanta.
Det är namn som blott bärs av en endaste fitta.
Till sist ska ni veta att Murra och Missa
har något som inte kan twittras tyvärr,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som springan om natten i hemlighet bär.
Så om vi ser någon som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet vi medsamma på vad hen funderar.
Hen grundar och blundar – begrundar sitt namn,
sitt nattliga, muttliga, evigt ofattliga,
allra vaginaste, finaste namn.
FITTLAND 